En blogg skriven i affekt. En blogg skriven av ett fan. Varken mer eller mindre. Ibland behövs sånt också.
--
Jag har hört det så många gånger. Jag har sagt det så många gånger också. Man ska aldrig fästa sig vid en spelare.
För oss fans är klubben allt. Aldrig är livet så underbart som när vi vinner. Aldrig är det så mörkt som när vi förlorar. Det kan ta veckor att återhämta sig från en smäll, och vissa har jag inte kommit över ännu (8-2 någon?). Det finns segrar som fortfarande får mig att le (5-2 mot Sp*rs) och mål som jag kan framana bara genom att blunda.
Jag vet att det är annorlunda för spelare. Jag vet att för dem är det "bara ett jobb". Jag vet att de har en begränsad karriär, en kort karriär, och jag vet att det som räknas att vinna saker. Jag kan till och med förstå att de vill tjäna så mycket som möjligt under den tiden de är aktiva - även om perspektivet på pengar är förvridet i dagens moderna fotboll.
Vi var många Arsenalfans som vaknade i morse med en känsla av bakfylla. En oro i kroppen, en begynnande huvudvärk och känslan av hopplöshet. För andra gången på ett år förlorar vi vår kapten. För andra gången på ett år blir vi av med en spelare som vi trodde var...speciell.
Men. Den här sommaren är någonting annorlunda.
Att Fabregas skulle gå visste alla. Det var aldrig ett om, det var ett när.
Jag är inte förvånad över att van Persie har valt att inte förlänga sitt kontrakt. Jag tror att hade han velat signa för ytterligare ett par år så hade han gjort det. Han hade gjort det i början på förra säsongen. Han hade gjort det innan EM. Han kunde ha gjort det precis när som helst. Att han inte gjorde det sa någonting redan då.
Så nej, det är ingen överraskning att han lämnar oss nu.
Faktum är att, precis som i fallet Fabregas förra sommaren, så har jag varit inställd på att han försvinner nu. Att förra säsongen var hans sista i Arsenaltröjan. Det är inte det som gör ont just nu. Det är inte det som gör att jag sitter här och känner mig som den som blivit lämnad i ett förhållande där jag inte förstod att han liksom redan träffat nån annan.
Det som gör ont just nu är sättet det sker på. Det uttalande som van Persie släppt känns så jäkla fel - av flera anledningar. Tonen i uttalandet är hårt, konfronterande och sättet som de slängt in "you guys" i ett försök att få det att låta familjärt och nära faller platt. Det är omöjligt att ta pratet om "love" och "respect" på allvar när han skjuter ned tränare och klubb i nästa mening.
Nej, man ska inte fästa sig vid en spelare. Men jag har gjort det. Igen. Ännu en gång sitter jag här och tänker "Men...jag trodde du var annorlunda". Jag trodde vi var annorlunda. Jag trodde att vi betydde någonting för dig.
Robin van Persie har haft en fantastisk säsong. Och han bar Arsenal på sina axlar under i princip hela förra året och början på detta. Han gjorde mål. Han var en ledare. Han kämpade och han slet.
Robin van Persie är också 28 år. Sedan 2004 har han spelat i min klubb. När han kom till oss hade han straffat ut sig från Feyenoord och ingen annan klubb ville ta i honom med tång. Sedan 2004 har han spelat en hel säsong. Under 8 år har han alltså skrapat ihop en säsong när han inte varit borta någon längre tid på grund av skador.
Men Arsenal har funnits där. Wenger har funnits där. Fansen har funnits där. Men jag kommer ihåg att det var många som tyckte att vi borde göra oss av med honom. Att han var ett hopplöst fall på grund av sina skadeproblem.
Eller som en vän sa: "Thank you for sticking with us through all your injuries" och jag tycker det sammanfattar vad jag tror att många känner idag. Vi fanns där - säsong efter säsong - när han gick sönder igen och igen.
Och det är sant att vi inte vunnit någonting på många år - men det är också sant att en av anledningarna till det är att vi har haft en anfallare som inte håller mer än några månader per säsong.
Nej, det som gör mest ont i den här soppan är sättet som det utvecklat sig. Hade van Persie menat allvar med kärleken och respekten till oss, till klubben och till Wenger så hade han inte gjort såhär.
Hans uttalande gör det nästan omöjligt för honom att stanna kvar. Visst, Arsenal kan välja att tvinga honom att fullfölja sitt kontrakt som straff, men det känns inte troligt. Troligare är att han nu kommer försvinna - antagligen till Manchester.
I och med att Arsenal nu måste sälja honom så kan prislappen tryckas ned och än en gång tvingas vi sälja en spelare till underpris. Det gör mig förbannad.
Varför kan inte dagens moderna spelare visa lite klass? Lite stil? Lite ödmjukhet? Varför måste man bränna sina broar?
Nej, jag tror att Robin gör ett misstag. Visst - han kan vinna titlar med Manchester City. Och om det är allting som betyder någonting så bra för honom. Jag trodde att han var annorlunda. Jag trodde att han var bättre.
"Whatever happens with me I will always be a Gunner", sa han i höstas.
Men nej, Robin. Du kommer aldrig mer att vara en Gunner. Du hade chansen att bli det. Men ditt uttalande i går förstörde den chansen. Du kommer aldrig bli mer än en väldigt duktig spelare som sedan valde pengar före klass.
Tyvärr.