MMA – rätt eller fel?

Debatten om MMA har blossat upp ordentligt och blivit lika känsligt som ett varigt sår på insidan av låret. Som lekman på området så tänker jag därför endast peta varsamt på ämnet för att inte irritera det ännu mer. Men frågeställningarna kring debatten om ”huruvida jag har rätt att bli slagen medvetslös om jag vill” är intressanta och bottnar i kontroversiella frågor om individens frihet.

Mixed Martial Arts, som brukar förkortas MMA, är en kampsport där det mesta är tillåtet, förutom vissa fulknep såsom att nypa, bita, mm. Slag mot bakhuvudet och skrevet är också regelvidrigt. Matchen kan avgöras genom att domaren bryter matchen, att någon av deltagarna ger upp, på knockout eller på poäng efter att den uppsatta tiden är över.

Det har funnits sporter genom historien som liknat MMA, däribland Pankration från antika Grekland. Den sport vi idag bevittnar har dock sina rötter från Brasilien där det är känt som Vale tudo.

Sporten blev riktig stor i och med grundandet av Ultimate Fighting Championship som arrangerade sin första tävling i Denver 1993.

Vad blir konsekvenserna?

Har vi då rätt att göra vad vi vill med oss själva? Frågan kan kännas enkel att besvara och i och med att begreppet ”frihet” idag har blivit lika folkkärt som Kalles kaviar så kan den som svarar nej förbereda sig på att bli ombedd att flytta tillbaka till Sovjetunionen. Men om vi lyfter frågan från individnivå till samhällsnivå så är inte frågan lika enkel att besvara.

Jag vill vara väldigt tydlig med att det finns två delar av debatten jag fullständigt utelämnar:

För det första, huruvida utövandet av sporten faktiskt kommer att leda till ett ökat våld utanför träningsanledningarna eller inte. Detta är upp till landets sociologer att besvara.

För det andra, hur pass farligt MMA faktiskt är. Det finns en hel del statistik att bolla med och jag anser att jag gör mer nytta som publik än deltagare i den tennismatchen.

Sporten har dock idag blivit ungefär lika populärt hos den svenska läkarkåren som en böld på näthinnan för den enögde.

Som svar på detta hävdar vissa att det även finns en fara att gå till jobbet och visst ligger det en liten om än trångsynt sanning i det uttalandet. Men man måste göra en skillnad på fara och fara genom att räkna med en procentuell riskfaktor.

Det ska dock nämnas att om lyckan den genererar (både hos utövarna och anhängarna) väger upp de skador den orsakar så finns det ur ett konsekventialistiskt perspektiv goda skäl att argumentera för kampsportens vidare existens.

Har människan rätt att göra vad som helst med sig själv?

Det mest intressanta i debatten tycker jag är frågan om de som tävlar i sporten verkligen har rätt att tävla, förutsatt att det finns en stor risk att de skadar sig i ringen. Här är det viktigt att man försöker vara objektivt inställd till följande argument då denna sakfråga är lika liten i kontrast till huvudämnet som en ynka krona i Ingvar Kamprads bankvalv.

Jag börjar med vilket typ av socialt fenomen MMA är. Inom filosofin brukar man använda sig av något som kallas tankeexperiment. Meningen med dessa är inte att på något sätt vara verklighetstroget utan snarare att dra ett problem till sin yttersta spets för att förstå vad det egentligen är. Uppmärksamma att följande två experiment förutsätter att MMA leder till olyckor innanför ringen (inte på gatan!).

Mitt första tankeexperiment är följande:

Föreställ dig att om 100 år sysslar 1 miljon människor i Sverige med MMAG. Sporten heter ”Mixed Martial Arts with Guns”. Den kom ifrån USA på 2050-talet och har nu nått stor acceptans i Sverige. De två utövarna går upp i den skottsäkra ringen med skyddsväst och pistol och det gäller att skada den andra så mycket som möjligt. Du får förstås bara skjuta den andra i västen men några gånger per år brukar människor oturligt nog bli skjutna i huvudet. Detta är den häftigaste sporten som finns. Bollywood (som är det nya filmmeckat) massproducerar filmer om MMAG och människor är villig att dö för sporten, precis på samma sätt som någon är villig att dö för sitt land.

Detta låter förstås som en väldigt extrem sport i dagens mått mätt, men i denna framtid är det helt naturligt att syssla med MMAG. Frågan är förstås om sportens existens är moraliskt rätt bara för att människor vill göra det?

Vissa kanske säger ja, om två människor vill göra något så ska man få göra det. En heroinist ska få skjuta upp om han vill, det är dennes eget ansvar. Då kommer vi in på tankeexperiment 2:

Föreställ dig en kille som vuxit upp under svåra förhållanden. Ensamstående alkoholiserad pappa som slår honom, dåliga ekonomiska förutsättningar och ingen övrig släkt som bryr sig om honom. Han har det svårt både att passa in och lära sig i grundskolan och väljer att hoppa av gymnasiet efter 1 år. Han börjar umgås med ett antal kriminella killar där han för första gången känner en tillhörighet. När han är 19 åker han i fängelse för narkotikainnehav.

Kan man verkligen klandra killen för hans brott? Jag förespråkar inte på något sätt att han inte ska straffas för sitt brott, jag anser att ett modernt samhälle måste ha straff i avskräckande syfte. Men… kan man verkligen gå till killens cell, peka på honom och säga att han får skylla sig själv? Vissa säger att människan är en egen individ som gör sina egna beslut och jag förnekar inte att han faktiskt kunde ha valt en annan väg, men var skulle den viljestyrkan ha kommit ifrån?

Jag går inte in på frågan om vi som individer helt och hållet kan reduceras till samhället, men uppenbart är att vi är starkt influerade av sociala faktorer och att det vi gör i sin tur stärker andra sociala faktorer. Detta medför att om det jag gör med mig själv faktiskt ger ett eko i samhället så är det inte bara jag själv som påverkas, utan även andra.

Båda dessa experiment är förstås analoga för MMA. David Hume sa att ”är inte implicerar bör”. Med det menas att bara för att någonting är på ett sätt så bör det inte vara så. Samma i detta fall, bara för att någon vill gå upp och riskera sin egen hälsa så bör han kanske inte göra det i självförverkligande syfte. Självförverkligandet är en produkt av samhället och därför måste samhället styra oss i rätt riktning.

Det finns en anledning till att vi har skapat ett samhälle och lämnat det så kallade ”naturtillståndet”. Vi klarar oss inte själva och behöver därför ett sådant (se fångarnas dilemma), en åsikt något större delen av historiens framstående samhällsfilosofer delar.

Slutligen är det viktigt att ta upp konsekvenserna på det stora planet. En gång i tiden ansågs Taekwondo vara alltför våldsamt och en liknande debatt var på tapeten då. Idag har det blivit en socialt accepterad sport och vi har istället MMA som agerar känsloväckare. Vad blir nästa steg och steget efter det?

En sport där två personer går upp i ringen och försöker drämma till varandra med varsin slägga skulle förmodligen väcka intresse om det fanns pengar i det, men bara för att någonting har potentialen att bli ett socialt fenomen så anser inte jag att det rättfärdigar att vi styr skeppet i den riktningen.

Resultatet av att göra det illegalt skulle förmodligen också få en del negativa konsekvenser. Att sportens alla utövare plötsligt skulle behöva befinna sig i mörka källarlokaler utan duktiga sjukvårdare skulle inte vara idealt.

Synen på MMA

Det viktigaste kanske är att en opartisk läkare informerar de som vill börja med sporten om de stora risker det faktiskt innebär.

Det är även vitalt att samhället (framförallt media) spelar sin roll för att inte göra sporten till något ideal för vad som är ”häftigt”. Annars är det precis samma fenomen som när unga soldater vill åka till ett krig de inte ens förstår sig på.

Personligen anser jag att begreppet häftigt i dagens samhälle kör i motsatt riktning på motorvägen och MMA trycker om möjligt gaspedalen ännu hårdare i botten.

Avslutningsvis måste jag bara dra in Darren Aronofoskys fantastiska ”The Wrestler” i den här krönikan. Filmen handlar om en avdankad wrestler som lever ett ensamt och olyckligt liv men finner mening, bekräftelse och kärlek i sporten. Bruce Springsteen sjunger ledmotivet och för att citera slutdelen av refrängen:

“Bet I can make you smile when the blood, it hits the floor.
Tell me, friend, can you ask for anything more?
Tell me can you ask for anything more?”

Jag tror att många av oss kan förstå det vackra i att någon faktiskt försöker bearbeta den universala känslan av ofullkomlighet. Av den anledningen har vi en fascination för utövarna av MMA som till synes utsätter sig för orationella utmaningar som herr och fru Svensson går och förtrycker.

Men att överromantisera ett sådant beteende på en kollektiv nivå tror jag är ungefär lika oanvändbart för vårt samhälle som Ingvar Kamprads bankkonto är för tredje världen.