Watch out for Everton

Det finns inget att be för. Vi trampar igång direkt och ger oss i kast med gårdagens matcher, resultat, händelser och höjdpunkter.

Everton-Chelsea 2-1
Det var liksom inget snack om var ambitionsnivån låg hos Everton inför matchen. Med startelvan deklarerade Moyes med all önskvärd tydlighet att det var tre poäng som gällde. Jag kan inte minnas när jag senast såg ett så offensivt inriktat Evertonmittfält. Se själva: Donovan-Osman-Arteta-Bilyaletdinov. Framför dessa fyra så spelade Cahill släpande anfallare, och Saha agerade ensam striker. Det gjorde han med den äran (vi glömmer straffmissen). För mig är Saha en av de mest naturliga avslutare som PL har sett. Jag menar verkligen det. Hade det inte varit för alla skador hade så hade hela fotbollsvärlden vetat om detta. Nu känns det som om hans rykte som fruktad målskytt inte sträcker sig särskilt långt utanför de brittiska öarna. Igår gjorde fransmannen sitt 100e mål i engelsk fotboll, och det är verkligen bara klassanfallare som kan göra det som Saha gjorde vi 2-1-målet igår, även om jag vill hävda att 196 centimetrar Peter Cech måste göra det bättre i det läget.

Everton ska verkligen inte be om ursäkt för sin seger igår. Det var det bättre laget – Chelseas dominans i bollinnehav ändrar inte på det. Det är inte så man vinner matcher, det har ju Ballack tydligt slagit fast sedan Chelsea slog Arsenal. Chelsea började matchen bättre än Everton, men målet var inte ett resultat av dominans, utan ett resultat av pojklagsmässigt försvarsspel från Everton. Det är PL, då ska det inte räcka med utspark och nickskarv för att ett mer eller mindre samlat försvar ska släppa till ett friläge. Hur som haver så arbetade sig Everton in i matchen, de fick sin kvittering efter höra, och därifrån satt de i förarsätet. De begränsade Chelsea till väldigt få målchanser, bestämde på mittfältet, och de hade stenkoll på Drogba. Sedan fick de också hjälp i sitt målchansskapande av en ovanligt blek John Terry.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Det finns så mycket kvalitet, och så mycket karaktär i denna upplaga av Everton. De kommer garanterat göra hård kamp om platserna 4-7. CL-platsen är kanske utom räckhåll, men Spurs, Villa, Liverpool och City är varnade. Everton går mot en bra vår – var så säkra.

Aston Villa-Man Utd 1-1
Båda målen kom innan Nanis röda kort, men vi tar ändå avstamp in i matchen där. Det var då det började bli intressant. Kortet i sig är intressant. Det är inget snack om att Nani glidtacklar med dobbarna först. Men ärligt talat? Han är inte ovanför marken, han kommer inte in med vålsamt hög fart, och framför allt: Han träffar bollen helt perfekt. Hela bollen är verkligen mellan Nanis fot och Petrovs ben. Stillbilderna visar exakt just detta. Jag vet att så som reglerna ser ut idag så är det där ett rött kort, så jag ska inte gnälla på domaren. Däremot har jag svårt att inte gnälla lite på reglerna, bli lite smågubbig och muttra “det var bättre förr”. Det finns inte en snöboll i helvetet att Nanis tacklig hade renderat ett rött kort för tio år sedan. Tio år inte särskilt lång tid, men det har räckt för att helt förändra reglerna kring vad som är tillåtet rent tacklingsmässigt. Jag skulle väldigt gärna vilja se siffror på att dessa ändringar radikalt har minskat benbrott och allvarliga skador. Tillåt mig tvivla.

Utvisningen var också intressant ut ett annat perspektiv. Här fick ju nämligen Aston Villa en ypperlig chans att pressa ned United i banan och bestämma tempot i matchen. Att säga att de totalt misslyckades med det vore kanske hårt, så jag nöjer mig med att säga att de misslyckades. Matchen som sådan var trevlig, men jag var besviken på Villa. Det finns många styrkor i Villa. Det är ett sannerligen ett gediget lag. De är fysiskt starka, defensivt skickliga, effektiva och bollsäkra. Men vissa gånger är det uppenbart för mig att de är en klass under toppen i bolltempo och i förmågan att vara snabba i problemlösningssituationer. Det framgår inte sällan tydligt när ett lag får chansen att spela i numerärt överläge. Jag var inne på det efter Merseysidederbyt. Spelar man med en man mer så måste man öka farten i både löpningar och på bollen. Tempo är ett nyckelord, rörelse är ett annat. Villa var undermåliga på båda fronter igår. Det var United som skapade flest och bäst chanser, trots att Nanis kort kom efter 26 minuter. Villa är inte ett lag som skapar 15 klara chanser per match, och United är sannerligen inte ett lag som släpper till 15 chanser per match. But even so. Villa borde ha kunnat göra mer av läget de fick igår. Jag säger inte att de borde ha vunnit matchen, men de borde ha varit närmare att göra det, och det borde garanterat ha stoppat United från att vara närmast att göra det.

Å andra sidan: United var egentligen aldrig i numerärt underläge. Rooney spelade för två man. Minst.

Arsenal-Liverpool 1-0
Jag tänker vara hård här: För mig var mig den här matchen ett perfekt bevis på att säsongens kamp om ligatiteln är a two horse race. Arsenal var sådär igår. Verkligen sådär. Ändå räckte det för att slå Liverpool.

Nu vill ni förstås avkräva mig en förklaring på varför jag tycker att Arsenal var sådär? Tja, de mötte ett lag som faktiskt visade upp ett extremt fattigt eget anfallsspel. Nu kanske det visserligen låg en hel del tanke och taktik bakom Liverpools sätt att spela. Jag tycker nämligen att de fick matchen ganska mycket dit de ville under den första halvleken. Under inledningen fungerade Liverpools höga press väldigt bra, men Arsenal hittade snabbt fina lösningar med hög svårighetsgrad. De spelade sig ur förstapressen gång efter annan. Sedan tog det stopp igen. Liverpools defensiva positionsspel var utmärkt. De hade bra koll på Fabregas, och väldigt många instick och djupledsförsök fastande i Liverpoolblocket. Här kom också Liverpools enda offensiva idé in i i bilden. Omställningsförsöken. Vi har sett Arsenal blottläggas rejält på just denna punkt i de senaste två matcherna. Även denna gång var det här som Arsenal såg sårbara ut. Gerrard fick oväntat stora ytor att löpa och operera i. Men vad hjälpte det när den avgörande passen aldrig var i närheten av att komma fram? Liverpool saknade skickligheten, beslutsamheten och koncentrationen att utnyttja många av de väldigt fina omställningslägen de fick. What then? Ingenting. Det fanns inte mycket till alternativ i Liverpools värld. Ett fantasirikt väl uppbyggt anfallsspel lyste med sin frånvaro. I denna kontext kräver jag mer av Arsenal. De fick taktpinnen till skänsk, och det passar dem. Ändå begränsades de igår till få klara chanser, och de fick slita hund för sin seger. Hade Liverpool mött en titelaspirant igår så hade de behövt äta dubbelt så mycket humble pie.

Arsenal var i slutändan värda sin seger, även om tillställningen var jämn och tät. Jag vill också berömma Arsenal för moralen de visade. De har två tunga förluster bakom sig, och i mina ögon har de verkligen saknat karaktär och vinnarmentalitet i dessa förluster. Därför var det strakt av dem att ta denna arbetsseger. Direkt efter matchen igår tyckte jag nog att båda lagen hade varit ganska bra. Efter att ha sett stora delar av matchen igen så har jag delvis ändrat inställning. Det var en jämn och tät match. Men den spelades mellan två för kvällen ganska halvdana lag. Arsenal var snäppet bättre, precis som tabellen säger. Vidare säger också tabellen att det är en bit upp till toppduon. Det visade också matchen igår.

Övrig reflektion #1: Snyggt av Webb att se Bendterns filmning – kanske borde han ha sett någon av Gerrards också? Mindre snyggt att missa Fabregas handbollsblockning av bollen vid frisparken på övertid. Eller mindre snyggt är fel uttryckt. Uselt ligger närmare sanningen.

Övrig reflektion #2: Philip Degen – a livning, walking safety hazard. Med Carragher kvar på planen hade det mycket väl kunnat bli 0-0. Degen är en garant för osäkerhet i vilken backlinje som helst. Han är absolut totalt oduglig rakt igenom. Från topp till tå.

Övrig reflektion #3: Alex Song tar hela tiden steg framåt. Han håller på att växa ut till en riktigt bra spelare.

Wolves-Tottenham 1-0
“The worst performance of the season”. Orden kommer från Harry Redknapp, och det var inte Wolves han pratade om. Jag har inte sett alla matcher med Spurs den här säsongen, så jag tänker inte helt bekräfta Redknapps bedömning. Men jag vågar gå så långt som att säga att det inte kan vara långt ifrån sanningen. Spurs var långt ifrån bra. Jag är bortskämd med att denna säsong se Spurs spela väldigt fantasirikt och med stor rörelse i sista tredjedelen av planen. Igår såg jag inte mycket av det. Wolves var samlade, kompakta och skickliga. Gång efter annan fick de stopp på Spurs.

Det var ju inte direkt så att Wolves körde över Spurs, men vem väntar sig det? Det räcker bra med att ta till vara på det man får och sedan försvara det man tagit till vara på. Wolves gjorde det med bravur.

Övrig reflektion #1: Jag tog ut Kevin Doyle i min Birmingham-elva igår. Kolla på matchen igår, och ni förstår varför. Mannen gör sanslöst mycket nytta. Han är så skilig felvänd, han är starkt och tålig i sin ganska tunna kropp, och han är i ständig rörelse. Ett föredöme för vilken targetspelare som helst. Jag gillar honom skarpt.

Övrig reflektion #2: Bentley har växt spelmässigt på senare tid. Hårmässigt också. Högeryttern håller på att skaffa sig PL:s i särklass sliskigaste hairdo. Fan om ens Bentleys veckolön skulle kunna övertyga mig att glida runt i den där frillan.

West Ham-Birmingham 2-0
Tung, viktig och meriterande seger för Hammers. Lättnaden och glädjen hos Zola efter matchen gick inte att ta miste på. Jag förstår lättnaden. Det var första segern på sex matcher. Jag förstås glädjen. Segern var nämligen lika klar som den var välförtjänt. West Ham var det klart bättre laget, och för första gången på mycket länge så kände jag igen det West Ham jag började tycka så oerhört mycket om i slutet på förra säsongen. Kortpassningsspel, rörelse, mod att misslyckas, och fina individuella insatser. Den finaste av dem alla stod Diamanti för. Vilken frispark!

Birmingham bygger sina framgångar denna säsong på en väldigt sold och säker defensiv. När den inte fungerar som den ska så får Birmingham väldigt, väldigt svårt att vinna fotbollsmatcher. De är absolut inte ett lag som vinner matcher “by outscoring the opponent”. Effektivitet framåt och tight bakåt heter receptet. Faktum är att Birmingham inte gjort mer än två mål i mer än en enda ligamatch denna säsong. Då begriper ni själva att det såg mörkt ut när Carlton Cole gjorde 2-0 efter 67 minuter. Att Birmingham fram till dess knappt hade hotat West Ham framåt gjorde inte saken lättare.

Övrig reflektion #1: Med all respekt för Birmingham, men jag tror faktiskt att de har fått ut lite mer än max av sitt lag än så länge denna säsong. Jag blir inte förvånad ifall de börjar tappa poäng på lite mer regelbunden basis den närmsta tiden.

Övrig reflektion #2: För första gången på 13 matcher så gjorde McLeish ändringar i sin startelva. Hela tre tycken, om jag har räknat rätt. Nu var det väl kanske inte därför de gick på pumpen, jag tycker att Hammers och inte Birmingham själva var anledningen till det. Men jag gissar ändå att McLeish återgår till sin beprövade elva i nästa ligamatch.

Blackburn-Hull 1-0
Tre raka hemmasegrar för Blackburn nu. Igår kom den väldigt rättvist. Hull hade en bra målchans på hela matchen, och var faktiskt nästan chanslösa i långa perioder. Vill man vara kritisk så pekar man på Blackburns oförmåga att stänga matchen. Chanser att göra 2-0 saknades sannerligen inte. I efterhand är det dock av akademisk betydelse. Tre nya poäng inkasserade för Blackburn och Big Sam, och de går mot en betydligt bättre säsong än vad jag hade räknat med. Jag har aldrig charmats av varken Big Sam eller hans fotboll, men han når resultat, det kan man inte gärna ta ifrån honom.

Övrig reflektion #1: Hur räknar man självmål nu för tiden, egentligen? På de flesta sajter och webbredaktioner så skrivs Blackburns mål igår som självmål av Myhill. Det är ju störtlöjligt. Visst, bollen ändrar lite riktning på Hullkeeperns klack, men nog är det väl Olsson som ska ha det där målet? Jag har tänkt på det på senare tid, hur många små styrningar som räknas som självmål. När började man räkna så? Dags att ta ifrån Frank Lampard häften av hans PL- mål….

Övrig reflektion #2: Är det bara jag som är i någon form av Duncan Ferguson-mode idag, eller var utvisningen på Boateng inte väl petig? Armbågar är ett otyg, men det är ju en naturlig kroppsrörelse att använda armarna till viss del när man hoppar. Ska man behöva hoppa rakt upp med armarna tätt intill kroppen om man vill gå in i dueller, eller vad är det frågan om?

Så vad håller ni med om, och var anser ni mig vara ute och cykla i badkaret? Vilka matcher såg ni igår, och vad la ni märke till? I’m all ears.

Jag är tillbaka imorgon. Kanske med lite nya ihoplpockade elvor, kanske med något annat – garanterat med ett Fredagstips. Vi hörs då!