Skrota januarifönstret!
You heard me. Lägg ned eländet. Jag har aldrig varit den typen av fotbollssupporter som älskar att spekulera i nyförvärv, som går igång på att knåpa ihop en drömelva med potentiella nyförvärv till mitt lag, eller som finkammar internet i jakt på nästa obskyra tranferrykte. Nu ska ju inte januarfönstret bultas igen och förses med 12-siffrigt kodlås och hornhinnescanner bara för att jag inte är en Silly Season-älskare. Fönstret ska bommas för att fotbollen skulle må bättre av det.
Jag har många bekymmer med hela Silly Season-hetsen. De flesta av dem är rent personliga, och har ganska lite med fotbollens välmående att göra. Jag tycker att det är smått tragiskt när sportjournalistiken blir reducerad till listor, rykten, eventualiteter och kansken. Men jag antar att alla ”Följ Silly Season här!”-sajter finns för att det finns en efterfrågan. Fotbollsfantasterna älskar att tydligen att följa det ena bissara ryktet efter det andra – från högst tvivelaktiga källor. Jag kan som sagt tycka att det är ganska sorgligt och substanslöst, och jag begriper inte varför det så sällan skrivs något upplysande eller åsiktsskildrat i samband med övergångar. Silly Season skulle vara ofattbart mycket mer intressant att följa om det gick att göra seriöst. Om jag fick läsa på om det eventuella nyförvärvet till en klubb, om jag fick läsa en krönika från någon som har bra koll på Everton, och som förklarar varför Landon Donovan är ett klockrent nyförvärv – då skulle jag uppskatta det. Men rykten staplade på varandra i en aldrig sinande ström gör mig sömnig. Nu verkar det ju dock som om många andra får rena uppåttrippen av den typen av läsning, och förhåller det sig på detta vis, så fine by me. Jag behöver inte läsa det.
Det stannar dock inte vid mitt personliga ogillande. Det som bekymmrar mig mest med Silly Season, och då framför allt vintern, är att det är att det faktum att alla lag får en gratis straffspark. Som vanligt är det skillnad på lag och lag, och precis som i många andra fall så vill jag påstå att de större klubbarna gynnas lite mer av att transferfönstret är öppet två gånger per säsong.
En av alla de svårigheter en manager ställs inför är att bygga ett lag och sätta ihop en trupp. Han ska förutse ungefär hur många matcher en säsong innehåller, vilka som ska på landslagsuppdrag när, vilka som är skadebenägna, vilka som är på väg uppåt respektive nedåt i karriären, och hundratals andra parameterar. När den 1a september anländer så ska managern vara klar med sitt bygge. Det är från och med då laget, managern, och managerns planer testas på fullt allvar. Väl inne i november/december så börjar man skymta mer detlajerade konturer i varje lagbygge, och analyser kan göras. Har managern gjort rätt? Har han täckning på vänsteryttern? Håller verkligen den där 35-årige mittbacken, och vem ska göra målen nu när interna skytteligaledaren har haft av hälsenan? Utmaningen och även en stor del av charmen i fotbollen är det oväntade, det som ingen hade räknat med. Uppstår det ett bekymmer till följd av allt det där oväntade som man inte vet vad det är innan, ja då får man se till att lösa det. Truppen är ju spikad sedan några månader tillbaka. Men nej. I januari så kommer den där gratis straffsparken. Helt plötsligt – efter att ha avverkat mer än halva loppet – så får man byta utrustning. Jag ogillar det.
Är det verkligen så omöjligt för en manager att planera mer än fyra månader i stöten? September, oktober, november, december. Om man som manager upptäcker efter de fyra månaderna att ”fan, det här innermittfältet håller nog inte” så kan du, om pengar finns att tillgå, skynda ut på marknaden och införskaffa nya innermittfältare. Jag tycker att det är ett jäkla otyg. Bygg ett lag för en säsong – misslyckas du med det så får du stå ditt kast, punkt slut.
Självklart är det också så att klubbarna med mer pengar gynnas lite extra av ”extralivet” som januari erbjuder. Om Chelsea (givet att de får köpa spelare) har rena rama försvarskrisen så skulle det inte innebära några större bekymmer för klubben att köpa in både en och två högklassiga försvarare. Fråga Zola ifall ha skulle kunna göra samma sak i West Ham. Någon skulle nog argumentera för att de mindre klubbarna visst gynnas – de har ju smalare trupper från början, och i januari får de chansen att fylla på. Det stämmer inte riktigt. Hull har inte en mindre bred trupp än Man United räknat i kvantitet. I kvalitet däremot är det en jäkla skillnad, men det är ovidkommande för resonemanget. Hull skulle inte kunna mäta sig med United i kvalitet om de så fick handla spelare säsongen igenom. Phil Brown får under sommaren planera för Hull och efter sina resurser, och Ferigie får göra detsamma, men för United. Att Uniteds back up-alterantiv skulle gå in i Hulls elva är en helt annan debatt. Poängen är att varje klubb får en en do-over, och självklart är det de lag som redan är starka som gynnas av att få två försök. Det finns nog med incitament inom fotbollen som gynnar storklubbarna. Varför ha kvar ett sådant incitament när klyftorna bara växer?
Ibland har jag en känslan av att januaritransfers existerar bara för att fotbollen ska omsätta än mer pengar. Det blir fler övergångssummor, fler agentarvoden och fler sålda tröjor. Jag vet inte ifall den känslan faktiskt korrelerar med verkligheten, men det är inte utan att man undrar. Jag kan också tycka att två transferperioder per år skapar onödigt hög fart på spelarkarusellen. Idag flyttar spelare stup i kvarten – det har till och med uppkommit en regel som säger att en och samma spelare inte får representera mer än två klubbar under 12 månader. Att det ens behövs en sådan regel är beklämmande. Spelare kommer till klubbar och skriver på tre, fyra, ibland fem år långa kontrakt. Efter en tung första säsong så anser de sig ha en självklar rätt att byta klubb. Vill klubben sälja, då är det en sak, men nog blir det väl vanligare med spelare som flirtar med andra klubbar, eller rent av gnäller sig bort, trots att de är under kontrakt? Fanns det bara ett transferfönster varje år så kunde åtminstone alla infekterade transfersagor koncentreras till sommaren.
En annan aspekt av det hela är att klubbar med pengar har råd att tänka extremt kortsiktigt. Får Fergie två anfallare långtidsskadade i oktober så kan han handa en ny anfallare i januari. Att den anfallaren aldrig var påtänkt från början, och att han (eller någon av de skadade anfallarna) i slutändan riskerar att bli mer eller mindre överflödig är ett sen-problem. Det kan man lösa några månader senare, för då är fönstret öppet igen. Runt, runt, runt går karusellen.
Några av de aspekter jag tar upp har kanske ännu inte fått några statuerande exempel i verkligheten. Men varför vänta på att det ska börja knorras i de mindre klubbarna? Varför vänta på den förste spelaren som får totalt psykbryt för att han värvades med halvfalska löften? Nej, låt juni, juli och augusti utgöra de enda tre månaderna på året som klubbar får köpa och sälja spelare. En manager ska klara av att planera för en säsong i stöten, och går det åt skogen ibland för vissa lag så må det väl vara hänt? Kanske kan det till och med bidra till att lösa upp de så hårt cementerade blocken i Premier League, åtminstone någon enstaka säsong? Kanske kan det också dra ned det furiösa tempo som råder på fotbollsmarknaden, och kanske kan det få några få spelare att sitta ned i båten och ta det lite piano innan de börjar gapa om att flytta på sig efter ett drygt halvår med lite speltid.
Det utlovade
Fredasgtipset beastår den här veckan av fem matcher. Fyra från
FA-Cupen, och en från
Premier League. Raden tillika mina tips ser ut som följer:
Man U-Hull (PL) – 1
Everton-Birmingham – 1
Portsmouth-Sunderland – X2
West Brom-Newcastle – 1
Tottenham-Leeds – 1
Två stora favoriter, och tre ovissa matcher. Kan bli spännande. Jag tror att Birmingham går på pumpen – det är dags för en reaktion, och Everton såg mycket starka ut senast mot City. Jag tror också att Sunderland hitta självförtroende och framgång igen. Ni som såg Pompeys replay-match mot Coventry vet att det är både grymt och orättvist att det är Pompey och inte Coventry som ställs mot Sunderland. Leeds bör rimligtvis ha skrällt klart, men man ska aldrig säga aldrig när Spurs är inblandat – det fick jag bittert lära mig förra veckan. Att Hull ska rå på Man U på Old Trafford ser jag som en utopi. West Brom-Newcastle möttes nyss i ligaspelet. Det var en underbar match som slutade 2-2, och båda lagen visade verkligen att de förtjänar att ligga i toppen av The Championship. Morgondagens möte lär också bli tätt, men jag tror inte det blir lika mycket öppet spel som senast på St James’ – cupmöten har en tendens att bli lite skitigare och lite mer tillknäppta. Därmed inte sagt att underhållningsvärdet kommer att bli lägre – det tror jag inte att det blir.
Dags för era rader, och era tankar. Glöm inte gardeirngen.
Carlos Tevez har
kallat
Gary Neville för bootlicker (rövslickare) och moron (idiot), efter att den sistnämnde räckt fingret åt den förstnämnde i samband med lagens möte i tisdags. Bootlicker,ska jag inte uttala mig om, men idiot…. What else i new? Det finns inte en enda fotbollsintresserad människa som håller på ett annat lag än Man U och samtidigt har ett gott öga till övers för Gary Neville. Det är liksom inte möjligt att ha det. Och Tevez själv…. Tja, han har väl några hästar ute på bete, han också, va? Jag håller med
Mancini som sa något i stil med
”Let’s all grow up, shall we”.
Rio Ferdinand är tillbaka mot Hull. Håller han, tror ni?
Van Nistelrooy till
Hammers? Kul, i så fall.
Vad händer förresten med
Birmingham? Skulle inte
McLeish få en halv miljard att shoppa för i januari? Nu läser jag att de närmar sig en deal med Villa om
Craig Gardner. Inget ont om Gardner, men lite flashigare namn än så hade jag trott på, med tanke på pengasäckens storlek.
Jag jobbar hela helgen, och lär får svårt att hinna blogga innan måndag. I’ll try.
Allra sist: Trevlig helg, allihopa
Dela med dig av "Skrota januarifönstret!" till dina vänner: