Sista chansen, Liverpool

Mycket action de senaste dagarna. Inte minst igår. Så mycket action att jag inte vet var jag ska börja. Det kan i och för sig bero på att jag hade tänkt börja med att skriva ett par ord om Liverpool. Jag är så ovan att skriva något positivt om Liverpool, att jag nästan glömt bort hur man gör. Jag får försöka – Liverpool förtjänar det, nämligen.

Det är inte så jäkla svårt att begripa varför det känns ovant, och nästan konstigt att omnämna Liverpool i positiva ordalag. Laget har varit skrattretande uselt under i princip hela säsongen. Så fort de gjort något bra, så har de precis efter det sett till att göra bort sig å det grövsta – och vips så var man tillbaka på ruta ett.

Det är också dessa täta bakslag som jag tror är den största anledningen till att Liverpool sett ut som en lag i härdsmälta i princip sedan september. Liverpoolspelarna har aldrig gett sig själva chansen att bygga upp sitt självförtroende. Om ett lag ska vinna fotbollsmatcher så måste det finnas en plattform att stå på. Plattformen behöver ha byggstenar gjorda av trygghet och självförtroende. Varje gång Liverpool har börjat bygga på en sådan plattform så har det kommit ett på pappret betydligt sämre lag och slagit plattformen i spillror – och Liverpoolspelarna har då börjat grubbla, ifrågasätta sig själva och tvivla på lagets förmåga. Den mentala biten är för mig den enskilt största anledningen till att Liverpool ligger där de ligger i tabellen.

Många är de som hittat andra anledningar. Har det inte hetat att det varit Rafa som coachar laget fel så har det hetat att vi nu egentligen bara får se något som ligger närmare sanningen än vad Liverpool gjorde förra säsongen. Det har hetat att Liverpools trupp faktiskt är sämre än både Villas och Spurs. Jag har aldrig riktigt köpt det. Jag är inte ute efter att nedvärdera någon PL-klubb, eller någon managers lagbygge. Men jag anser helt enkelt inte att varken Villa eller Spurs har en särskilt mycket bättre trupp än Liverpool.

Igår så sakande Liverpool Agger, Johnson, Benayoun, Gerrard och Torres. Om nu Spurs har en så makalöst bred trupp, och om nu Liverpool är noll och ingenting utan Gerrard och Torres – hur kan det då komma sig att Spurs var helt oförmögna att skaka ett krisdrabbat och decimerat Liverpool? Vi pratar visserligen om en enda match, och då kan allt hända. Men jag tycker att Liverpool igår bevisade att de har en trupp som är fullt kapabel att vara med i toppen och kriga.

Liverpool bevisade en sak till igår. De bevisade att de har en fansskara som insett värdet i att helhjärtat stötta spelare och manager när det går som tyngst. Mängder med fans slöt upp och mötte spelarna med sånger och stöd redan när de anlände till arenan timmarna innan match. Till och med från TV-soffan kunde man igår känna, se och höra att Anfield hade en av sina magiska kvällar igår. Så länge Liverpool får den här typen av uppbackningar så kommer de att förbli ett lag som vägrar att ge upp.

Tottenham hade en positiv period under början av andra halvlek. Liverpool hade vunnit mittfältskampen, och Spurs slutade spela igenom sitt mittfält, och spelade istället över detsamma. Crouch fick en del bollar att jobba med och återigen skymtades tendenser till att Liverpool skulle bli försiktiga, räddhågsna och ängsliga. Men de lyckades ta sig ur krampaktighetens grepp och avslutade matchen väldigt, väldigt bra. Där fanns plötsligt ett Liverpool som vågade vinna, som ville döda matchen, och som spelade med stort hjärta och intensiv nu jävlar-inställning. Det var länge sedan jag såg Liverpool agera så. Det var ett trevligt återseende.

Bäst i Spurs var Harry Redknapp. ‘Appy ‘Arry var ingen solstråle efter matchen, men han var ointresserad av att leta ursäkter. Han kände inget behov av att prata om den straff som hans lag kanske skulle haft, eller om den straff som Liverpool fick. Redknapp konstaterade att de inte kom upp i den nivå de hade behövt, och han berömde alltifrån Liverpools presspel till Liverpools stöd från läktarhåll. Det var befriande att höra, och det hedrar Redknapp.

Liverpool har fått en sista chans nu. Än så länge har alltså varje fall framåt följts upp av ett regelrätt ras bakåt. Liverpool har inte råd med det en gång till. Nu väntar Wolves (b), Bolton (h), och Everton (h). Om Liverpool kan slå Spurs utan ett gäng nyckelspelare så har de chansen i de närmsta tre matcherna också. Och som sagt: De måste ta den chansen om CL-spel ska bli en verkligenhet även nästa säsong. Om Liverpool ännu en gång floppar efter en framgång så kommer det att missa CL. Nu har de gett sig själv chansen. De måste ta den, för jag tror inte att den kommer åter denna säsong.

Det är ingen idé för Liverpoolfansen att fortfarande hoppas att denna säsong ska kunna gå att se tillbaka på och minnas ömt. Men utrymme till en vändning finns fortfarande. Liverpool gav sig själva chansen att påbörja en vändning och säkra CL-spel i och med segern igår. En sista chans, ifall ni frågar mig.

Arsenal toppar tabellen. Jag ska vara ärlig: Jag trodde aldrig att Arsenal skulle göra det i slutet av januari. Jag ska fortsätta vara ärlig: Jag tror fortfarande inte Arsenal vinner ligan. Faktum är att jag inte skulle sätta en hundring på det till 50 gånger pengarna.

Igår var Arsenal ok, men inte mer. Första halvleken var faktiskt ganska dålig från Londonlagets sida. Det saknades rörlighet, det saknades muskler och det saknades skärpa. Boltons 2-0-ledning var visserligen inte helt logisk, men Arsenal hade svårt med Boltons fysik och Davies skicklighet i luftrummet i början av matchen, och Bolton utnyttjade i sin tur det som uppstod.

När Rosicky reducerade innan halvtid förstod man hur andra halvlek skulle se ut, och redan där och då var jag övertygad om att Gunners skulle vända. Så blev det också. Men det var jäkligt synd att kvitteringen fick komma till på det sättet som den gjorde. I mina ögon är det ett av de mest horribla mål jag någonsin har sett. Gallas snodde bollen genom att nästan bryta fotleden på Mark Davies. Domare Wiley stod fyra meter från situationen, men lät spelet fortgår, och Arsenal gjorde mål. Det är viktigt att poängtera att Arsenalspelarna inte gjorde något fel. Man ska spela till domaren blåser. Jag kan visserligen tycka att Gallas borde stannat upp – han måste ha känt att han var nära att skada en motståndare allvarligt. Men han stannade inte upp, och i slutändan är det domaren och inte Gallas som ska starta och stoppa spelet.

Misstaget var gigantiskt. Wenger förfogar över ett tekniskt skickligt och ganska mårväxt lag. Hans spelare får inte helt sällan leva med att bli tacklade till backen och sparkade på både smalben och hälsenor. Men den hände ju faktiskt att Arsenalspelare också råkar stå för en regelvidrig tackling. Gallas ville förstås inte träffa Davies igår, men det gjorde han. Det skulle inte bara ha blivit frispark till Bolton, det skulle ha blivit rött kort till Gallas och frispark till Bolton. Tacklingen var fruktansvärd, och Davies fick åka direkt till sjukan för röntgen. Lyckligtvis klarade han sig undan skellettskador, men det var tur och inget annat.

Jag tror att Arsenal hade vunnit matchen vilket som. Men nu de fick en alltför enkel resa, och de fick det tack vare Wiley. När det var nästan 40 minuter kvar av matchen så borde det ha stått 1-2 och inte 2-2. Arsenal skulle i det läget också blivit reducerade till tio man. Det hade som sagt blivit en tuffare resa då.

Oväntat förresten att Wenger kategoriserade Gallas tackling som något han inte sett ordentligt, men som såg ut att vara ganska ofarlig. Jag hoppas att han tittar igen, för det var den typen av tackling som brukar få Wenger att tugga fradga i vredesmod.

I övrigt kan vi notera att Fabregas fortsätter att visa upp ett spel som gör att det känns helt rätt att kalla honom för en av världens just nu absolut bästa fotbollsspelare. Vi kan också notera att den normalt bergsäkre Jääskeläinen igår var riktigt under isen igår. Arsenals två första mål var båda målvaktstavlor i min bok.

6-4 på Villa Park. Handen upp alla ni som livebettade på det resultatet 30 minuter in i matchen. En halvtimma in i matchen stod det 2-0 till Blackburn, och Villa såg chockade ut. Villa brukar inte chockas av fysik, nickdueller och längre bollar. Big Sam-fotboll är något som O’Neills Villa brukar behärskar väl, men inte under inledningen av matchen igår. Kalinic gjorde både 1 och 2-0 efter inlägg in i Villaboxen, och just då var det faktiskt omöjligt att se Villa stänka sex mål. Börjar man väl få problem med Blackburn, deras fysik och deras luftspel så brukar det vara ganska klurigt att slingra sig ur greppet.

Villa behövde aldrig själva hitta lösningar på problemen. Reduceringen kom snabbt efter Blackburns 0-2 och knappa tio minuter senare så kom avgörandet. Det var visserligen bara en kvittering, men den kom på straff efter att Chris Samba blivit rättmätigt målchansutvisad. Upphämtningen och det numerära överläget var ett faktum. Helt plötsligt var det uppenbart att Blackburn aldrig skulle kunna hämta sig – Villa hade i princip bokat Wembleybiljetten redan i halvtid. Det var oväntat. Tio minuter tidigare hade de verkligen blivit runtbossade av Blackburn, och uppförsbacken så faktiskt ganska brant ut.

Jag gläds med Villa och O’Neill. Jag är full av beundran för vad O’Neill har gjort med Villa de senaste åren, och en cupfinal är välförtjänt lön för mödan. Senast Villa var i en cupfinal var 1996 – även då var det i Ligacupen, och då vann man. Jag erkänner utan omsvep att jag hoppas att de upprepar den bedriften denna säsong – oavsett vilket Manchesterlag de ställs mot.

De sista orden i dagens blogg får handla om James Milner: Grabben går mot en helt fruktansvärt bra säsong. Jag hade aldrig tagit ut honom i en VM-trupp för ett år sedan, men just nu är han given i Sydafrika. Jag vill till och med påstå att en Milner i dagens form ska spela från start för England.

Jag är åter kry, och därför blir det förstås ny blogg, och Fredagstips imorgon.