New Jersey gjorde ett tappert försök att vända finalserien. Men till slut var Los Angeles Kings helt enkelt för bra. 45 års väntan var därmed över och vi kan nu summera ett slutspel vars underhållningsvärde har varit omdiskuterat på andra sidan Atlanten.
Det mesta har skrivits om Los Angeles Kings fantastiska Stanley Cup-vinnande lag och det är bara att instämma i gratulationerna. De senaste årens slutspel har sett en del lag som väntat länge få bryta sina sviter utan Stanley Cup-triumf:
2009 Pittsburgh, 17 år.
2010 Chicago, 49 år.
2011 Boston, 39 år.
Och nu 2012, Los Angeles. En klubb där profiler som Marcel Dionne, Rogie Vachon, Dave Taylor, Luc Robitaille, Jari Kurri och inte minst den störste av dem alla, Wayne Gretzky, har husserat fick alltså vänta i 45 år på sin första Stanley Cup-titel. Som jag såg någon påpeka häromdagen så gör triumfen knappast LA till ”hockeytown”, men självklart är det positivt för hockeyintresset i området. Alla gillar en vinnare.
Och även om antalet följare varierar så har alla NHL-lag en skara riktigt trogna fans. Det är de, förutom spelarna, som ska ta åt sig mest av gratulationerna. De som stannar med laget trots att klubben har ”byggt för framtiden” i tio år, missat slutspel gång på gång och befunnit sig i ett allmänt organisationsmässigt kaos. För de som har härdat ut och behållit sin framtidstro kom belöningen den 11 juni 2012.
Slutspelet i övrigt rent underhållningsmässigt då? Ja, det började på ett fantastiskt sätt i första rundan, där det spelades en bländande offensiv hockey i de flesta matchserier (ok, Pittsburgh-Philadelphia var mer en cirkus än en matchserie), nya hjältar klev fram och TV-intresset var större än på många år.
Men sedan hände något. De defensivt duktiga lagen, de med försvar som täckte skott från alla möjliga vinklar och som hade de omöjligaste målvakterna, var de som avancerade. Spelet blev därefter och många röster i Nordamerika har höjts som förkunnat att hockeyn tycks vara tillbaka i det stadie som föregick lockouten 2004, där försiktig och strikt ishockey var det som bar frukt.
Låt oss hoppas att det bara var en tillfällighet. För även om vi som älskar hockey kan se charmen i en tät finalserie som inte bjuder på så mycket skönspel, så är det ju egentligen mål och fartfyllt spel vi alla vill se. Och om ishockeyn ska kunna växa som sport, så måste vi bli bättre på att ge våra stjärnor utrymme.
Just detta är något som diskuterats flitigt i Nordamerika de senaste veckorna. Där andra idrotter som basket och amerikansk fotboll anpassar reglerna och förändrar spelet för att gagna de offensiva spelarna fortsätter ishockeyn att tillåta hakningar och interference (NHL:s regeltolkningar är långt ifrån perfekta även om många i Sverige tycks tro det) och lag som ställer upp med fyra man på egen blålinje alternativt tre man framför eget mål. Någon TV-expert jag hörde för någon vecka sedan föreslog till och med att hockeyn borde fundera över fyra mot fyra-spel istället för fem mot fem. Det är en radikal idé, kanske väl drastisk, men jag tycker att det är positivt att det diskuteras. Och som det också slogs fast i TV-diskussionen: hockeyn har inte alltid sett ut som den gör idag, så varför skulle den inte kunna fortsätta utvecklas?