Européerna tog storslam vid NHL Awards i Las Vegas. Och trots att andelen européer procentuellt sett har minskat de sista åren så har det europeiska intresset för ligan och de europeiska framgångarna kanske aldrig varit större. NHL har kommit långt från den tid då uttryck som ”Chicken Swedes” och ”Soft Euros” florerade.
Kanadensarna är ett stolt folk. Inte minst när det kommer till ishockey, som de ser som sin idrott. När det gäller ishockey ska Kanada alltid vara störst, bäst och vackrast. Traditionellt sett har också Kanada haft all anledning att vara kaxiga och slå sig för bröstet. De har allt som oftast varit en vinnare i internationella sammanhang och deras liga, världens bästa, har alltid bestått av en majoritet av spelare från Kanada.
De första européerna som slog sig in i NHL fick minst sagt veta att de inte var särskilt välkomna. Kanadensiske expertkommentatorn i TV, Don Cherry, myntade för längesedan uttrycket ”Chicken Swedes” och följer man hans insatser i TV-rutan (jodå, han är fortfarande med i hetluften) så är det inte långt till insikten att han inte har mycket till övers för oss européer.
När jag var liten… öh, förr i tiden… tidigt på 90-talet, så var det fortfarande inte direkt sprängfyllt med européer i NHL-lagen och det fanns på sin höjd en svensk, en ryss och någon tjeck i varje lag. Men därefter har tiderna förändrats. Världen har globaliserats och inte minst är NHL ett väldigt tydligt exempel på det. Internationaliseringen har gått i en rasande takt och rekordsiffran på 300 europeiska spelare i NHL (nästan 30 procent av spelarna i ligan) sattes säsongen 2003-2004. Efter lockoutsäsongen som följde har den siffran stadigt sjunkit, mycket på grund av utvecklingen av ryska KHL och en på senare år försämrad talangutveckling från tidigare starka länder som Tjeckien och Slovakien.
Men acceptansen, ja till och med beundran, för det europeiska sättet att spela ishockey har med hjälp av spelare som Forsberg, Bure, Sundin, Lidström, Jagr, Hasek, Selänne och Larionov sakta men säkert fått fäste, även hos de stora tuffa kanadensarna. De har insett att de kan lära av Europa, samtidigt som vi i Europa har plockat upp bitar av kanadensarnas sätt att spela ishockey. Kombinationen är oslagbar.
De har blivit lite mer lirare. Vi har blivit lite tuffare. Därför spelar det idag mindre roll för de kanadensiska fansen varifrån deras favoritlirare kommer. När Erik Karlsson öser in poäng för sitt Ottawa och utses till bäste back spelar det liksom ingen roll att han kommer från Sverige. Den typen av stjärnstatus bryter sådana nationsbarriärer. Detsamma gäller till exempel Evgeni Malkin, som dock har fått kämpa några år för det, riktiga, erkännande han nu har fått.
Åtta av 19 priser kammades hem av européer vid galan i Las Vegas och tunga titlar som bäste back, bäste målvakt och ligans mest värdefulla spelare gick alla till spelare födda och fostrade i Europa.
Men är inte kanadensarna lite oroliga över detta då? Nja, det skulle väl i så fall vara Don Cherry. För majoriteten av spelarna i ligan är fortfarande födda i Kanada och de amerikanska finallagen New Jersey och Los Angeles bestod långt ifrån enbart av européer. Så visst är NHL fortfarande väldigt mycket Kanadas liga. Men de delar den numera med resten av världen. Och så länge vi levererar artister som Karlsson, Lundqvist, Alfredsson och Landeskog så lär inte kanadensarna protestera.