Det är en sisådär tio minuter sedan nederlaget. Det ovärdiga nederlaget. Frågorna är många såhär efteråt. Ändå är man samtidigt mest bara tom. Precis som vanligt.
Som vanligt bygger man upp Sverige till ett världslag. Framförallt under matchdagen. Vi har chans mot Holland. Vi har chans mot England! Men nej, vi har inte chans mot dom.
Sverige är dessvärre sämst när det verkligen gäller.
Man kan också ställa frågan till Erik Hamrén.
Vi går in i en turnering utan någon form av stomme. Backlinjen var inte ens nära till att vara satt. Så sent som timmarna innan premiären mot Ukraina var backlinjen en het potatis som diskuterades. För att lyckas i ett mästerskap, måste man nästan börja där bak. Skapa stabiliteten och sedan våga sig framåt.
Som man säger i handboll; Utan en bra målvakt kommer man ingenvart. Och nu här, utan en sammansatt backlinje kom vi ingenvart.
Sverige stod upp trots allt i andra halvlek. Första var sådär. Det var varken bra eller dåligt, kan man väl säga. Men i andra bröstade vi upp oss lite. Fick in mål lite "lätt" och var laget som pressade. Vi åkte ut på ett ovärdigt sätt. Och med tanke på att man är besviken över insatsen mot Ukraina och att vissa inte presterade när det gällde, kan jag inte säga att vi föll med flaggan på topp. Den är, i bästa fall, på halv stång.
Nu slutar Olof Mellberg. Han gjorde en halvhyfsad första halvlek. Eller ja, okej, den var riktigt dålig. Som mot Ukraina. Ännu ett nickmål i baken, fastän Granqvist är den som främst ska hängas ut där. Men i andra var han en riktig ledare. Han klev fram.
Visst, vi har en match kvar. Men inte ens om jag får tretusen trisslotter, kommer jag se på den matchen. Det är mest bara deppigt. Och tomt. Ovärdigt, återigen.
Min flagga är på halv stång, men måste hållas uppe av tretton muskulösa lagerarbetare p.g.a. den deprimerande tyngden....